Diskrimineringsbyrån Humanitas har tillsammans med 14 antidiskrimineringsbyråer skrivit om riskerna med kortare remissrundor och snabbutredningar.
Regeringen har systematiskt börjat korta tiden som ges för att granska och svara på lagförslag som riskerar att urholka mänskliga rättigheter. Konsekvensen av detta är inte bara att Sverige blir mindre demokratiskt, utan även att nya lagar kan få oanade och ödesdigra effekter för både enskilda personer och för samhället i stort.
Att fler förslag ska ”snabbutredas” äventyrar rättssäkerheten och riskerar att leda till bristfällig lagstiftning.
En grundläggande princip i en demokratisk stat är att myndigheter, verksamheter och organisationer som berörs av ett nytt lagförslag får möjlighet att granska och ge synpunkter på förslaget. Denna funktion fyller flera nödvändiga syften; den minskar risken för att lagar blir otydliga eller inkonsekventa, den är ett verktyg för att se till att svenska lagar inte strider mot internationella lagar eller mänskliga rättigheter och bidrar till rättvisa och genomtänkta lagar som inte diskriminerar, kränker eller missgynnar.
I Sverige görs detta genom att riksdagen skickar ut lagförslag och utredningar till olika relevanta aktörer, så kallade remissinstanser, som sedan granskar och kommer med synpunkter.
Civilsamhällesorganisationer har en viktig samhällsbärande funktion. Likt massmedier, som ibland benämns som tredje statsmakten, har civilsamhället ett granskande uppdrag samt en djupgående sakkunskap inom sina respektive områden och är därför ofta involverade i remissförfarandet.
Civilsamhället arbetar nära de som berörs av dessa lagförslag på en daglig basis och besitter därför en expertis och kunskap som kompletterar såväl myndigheternas som de politiska partiernas.
Civilsamhället representerar en bred mångfald av åsikter, erfarenheter och perspektiv och kan på det sättet bidra med en mer komplett bild av hur olika samhällsgrupper påverkas av förslag och lagstiftning.
Men civilsamhällets granskande funktion av den beslutande makten beskärs när de praktiska möjligheterna att uttala sig kraftigt reduceras.
Några exempel på detta är att:
- De ekonomiska förutsättningarna under den nya regeringen kraftigt har beskurits och många civilsamhällesorganisationer är rädda för att uttala sig av rädsla för att förlora sin finansiering.
- Civilsamhällesorganisationer inte på samma sätt som tidigare finns med på remisslistorna från regeringen.
- Snäva tidsgränser omöjliggör för organisationer att göra en grundlig genomlysning och ett genomarbetat svar på lagförslag.
Ett aktuellt exempel är utredningen till förslaget om en ny lag gällande visitationszoner. Förslaget innebär ett intrång i människors fri- och rättigheter. Av den anledningen är det synnerligen viktigt att det granskas noggrant för att förstå fördelarna, riskerna och eventuella oönskade utfall om lagen antas.
Remissen skickades ut den 15 december 2023 och sista svarsdagen sattes till den 18 januari 2024. En månad, jul- och nyårshelgerna inräknade, är en mycket kort tid för att granska ett så omfattande lagförslag.
Som jämförelse kan vi titta några år tillbaka i tiden. När det 2015 togs fram en utredning om att kriminalisera terrorresor, som på den tiden var ett omtalat och brådskande problem, gavs remissinstanserna tre månader på sig för att säkerställa att lagen blev så effektiv, träffsäker och rättssäker som möjligt.
Trenden att snabbutreda och kraftigt förkorta remisstiden för lagförslag som kan uppfattas som kontroversiella är i dag påtaglig. Ett exempel är att regeringen förra året valde att skicka ett förslag om en ny lag på kunskapskrav för permanent uppehållstillstånd på en ovanligt kort remissrunda under sommaren då man vet att många är lediga. Många civilsamhällesorganisationer har dessutom stängt under denna period för att såväl personal som volontärer och förtroendevalda ska kunna ta ledigt. Detta gjordes trots att förslaget till sin natur inte var brådskande – lagen ska träda i kraft först 2027.
Kortare remissrundor gör inte bara att processen att stifta lagar blir mindre demokratisk, det kan också få både långtgående och ödesdigra konsekvenser för såväl den som drabbas som för samhället i stort. Detta då det resulterar i otydliga lagar med oförutsedda utfall. I slutändan riskerar vi att stifta bristfälliga lagar och att avskaffa rättigheter som skyddas av internationella konventioner.
När lagförslag bereds behöver remissinstansernas kunskap om hur förslaget inskränker våra individuella fri- och rättigheter värderas högre. Att alldeles för skyndsamt driva igenom nya lagar med hänvisning till en krissituation riskerar att underminera demokratiska rättigheter och principer.
Det är värt att minnas att varje gång vi inskränker grundläggande fri- och rättigheter ökar såväl acceptansen för att så ska ske igen som toleransen för vilka rättigheter som kan inskränkas.
Denna gång handlar det om visitationszoner, nästa steg kan vara gränsen för hur många personer som kan samlas på samma plats eller rätten att kritisera politiska beslut. Våra folkvalda måste ta den demokratiska processen på allvar, bryta trenden med allt kortare remissrundor och återgå till att använda remissinstansernas expertis till att anta så effektiva, enhetliga och rättssäkra lagar som möjligt.
